Mats E Nilsson - ett epos

epos bil

Historiskt Epos

 Mats E i Östersund 2008-07-10

 


Undvik barnskrik med bra bemötande. Alla barn skulle hållas hårt av syster innan Ragnar Rudberg i Västerås 1970 visade att paracentes ej förbättrade prognosen vid akut otit.

SöS var underläkarna jour var 4-5 dag och det kunde bli 30-40 patienter per kväll, varav en god del barn. Efter ett antal jourer med svår huvudvärk kom jag på att det kanske gick att informera barn från ca 4 års ålder om vad som skulle ske - att  nu må vi hålla hårt en liten stund för att sticka hål på ditt onda öra så  värken går över - men jag sticker bara en gång. Så fick barnet krama mamma och stod sedan tyst stilla med en tår i  ögonvrån medan jag skrev recept och informerade. Varje barn som gick ut ur undersökningsrummet utan att skrika var en seger psykologiskt, gav mig mindre huvudvärk och medförde att nästa barn som kom in satt snällt  medan jag tittade på trumhinnorna.

Det var Anders Änggård på KS som lekte "pippi fågel" med  nässpeculum och örontrattar på öronkursen hösten 1966 som fick mig att fundera över  om barn var talbara även om jag som ungkarl då inte visste mycket om barn i övrigt. Långt senare lärde mig Sten Harris att ett normalbegåvat barn med  kraftig hörselnedsättning kan teckenspråk vid ca ett års ålder, och vi tror  inte att det går att kommunicera med denna lilla varelse! Det tager  längre tid att lär sig tala, och då kan inte vi vuxna obekanta kommunicera.

Huddinge var det en liten man på 2,5 år som låg inne för  öronspolning pga extern otit. På avdelningen utvecklades snart ett samarbete så  att han avslutade leken, sprang in i undersökningsrummet, satte sig i undersökningsstolen och höll en rondskål under örat. Då kunde jag  lugnt spola hans rinnande öra med 10 ml spruta och vit öronsug utan att vi behövde leta rätt på någon personal. När jag spolat klart så fick han papper att torka torrt på halsen  när jag tog rondskålen och så sprang han ut och lekte igen några timmar till nästa gång.

Den unge mannen lärde mig mycket om vikten av samarbete och rätt  handlag. Då hade jag varit "specialist" i ca 2 år men hade mycket kvar att  lära. Med 100–120 så kallade akutfall per dygn på jourerna så fick händer  och fingrar mycket träning på många barn men personalen visste att de  icke fick börja med att grabba tag i ett barn utan alla skulle få chans att  sitta själva. Ett annat barn satte sig i mors famn - mage mot mage - med fötterna  på var sida om mors höfter. Lutade sitt lilla huvud mot mors bröst och  satt blick stilla medan jag tittade i öronen. Det var bara att be barnet vända på huvudet i halvlek. Har en känsla av att om jag hälsar på ett barn och ber det göra på  visst sätt , t.ex. lägga sig på mors mage på britsen, så känner barnet  att det är huvudperson som skall få respekt och då kan jag med försiktiga händer oftast undvika att hålla i huvudet när jag gör rent och försiktigt testar rörligheten på  trumhinnan med lite vacum i Siegeltratten - det känns mindre än om jag blåser.  Nästa gång springer kanske krabaten in och klättrar själv upp på undersökningsbritsen så jag kan se i öronmikroskopet medan mor  kommer efter in genom dörren när vi redan har börjat undersökningen.

Det går självfallet lättare när händerna på doktorn fått lite  rutin, men som princip säger personalen att 8 barn av 10 kan sitta eller ligga  själva utan att bli hållna, och arbetsmiljön blir bättre för alla. Det  tager lite tid första gången med nytt barn och kräver även att dina händer  stöder mot barnets huvud så du känner om en rörelse är på gång för att inte speculum eller tratt skall göra ont eller att öronpinnen kommer fel.  Belöningen är glada barn och mindre huvudvärk för örondoktorn.


"Nilsson på örat" Mats E. Nilsson Överläk, ÖNH Östersund